När Solen Slocknar

Vid urbergets käftar mynnar en flod

Där heden möter den första ek

Förtrollande stämma kallar sitt rov

Med toner spunna av lögn och svek

I sorgens timma svartnar sinnet

Ensam får jag skulden bära

Spiller blod i hennes ära

Där heden möter den första ek

När solen slocknar är sorgens tid allt som försvinner

Djupt i min själ finns blott en låga som brinner

Nu drivs jag tillslut att finna kraft i mitt inre

Men sakta och säkert blir tankarna bara till ursinne

När minnen på bottnen ruttnar

Och benen i mig knäcks

När tårarna tar slut

Och vreden i mig väcks

Med mörker som mantel ger jag mig av

Ger mig av dit där land blir till hav

Mitt sinne mörknat av skam och sorg

Här väntar jag vid urbergets horg