Trubbel

Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor

Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt

Nu stryker vinden genom trädens höga kronor

Men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt

Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt

Och lika hopplöst grått och trist som i mitt bröst

Där ute doftar det av sommarns alla dofter

Där är det sommar, men här inne är det höst

Jag levde lycklig här med dig och mina katter

Ett liv i synd och utan omsorg att bli frälst

Försonad med min karaktär, för jag har aldrig

Förmått att säga nej till någonting som helst

Och inte nekat mig det ena eller andra

Och levat livet, tills jag krossades en dag

Det börja med att du bedrog mig med en annan

En som du sa var mycket finare än jag

Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten

Och jag blev grundligt jämförd med din fina vän

Tills du bekände att hon givit dig på boten

Då blev det dödstyst här i trädgården igen

Och från den stunden blev den kvinnan dubbelt hatad

Hon hade lekt med dig, med oss ett litet slag

Och tänk jag kände det som även jag var ratad

Jag ville slåss, och gick mot mitt livs nederlag

Jag kom med hammaren beredd under min kappa

När hon kom ut i sidenpuns och sa: "God dag

Kom in och slå er ned en stund så får vi prata

Jag bara stammade, nu minns jag inte vad...

Och jag blev bjuden på likör och cigarriller

Och kunde inte få mig till att säga nej

Och när vi skiljdes var vi bästisar och bundis

Och jag tog saker som du glömt med hem till dig

Jag går omkring i mitt pompej, i bland ruiner

Jag traskar runt i resterna utav vårt liv

Men du ska aldrig ge mig pikar om sekiner

Ej heller ska du bli nån annans tidsfördriv!

Nej, åt det gamla ska vi binda vackra kransar

Och ta vårt liv och mina katter som de är

Ty trots all kärleksbrist och trasighet och fransar

Dig ska jag älska livet ut, ty dig har jag kär