Bergtagen

En skogman så bold över myrarna ströva

Mot skogshjärtat högt över kärrmarkens mo

En plats han söker som ångest bedöva

Där han kan finna sin bergtagna ro

Vid irrblockets fot han sig satte att vila

När höstskymningsdansen i skyn tar sin gång

Mot väst synes röken från masugn och mila

Hör granskogens mylla små röster frigör

Manar och lockar mot trollbergets topp

Ur underjords dunkel en viskning så skör

Med dimhöljda skrudar de stiga nu opp

Han väckes till liv utav visor som ömt

Runt själen hans väver sitt snärjande fång

De småväxta väsen som hällberget gömt

Tager hans hand uti vargnatten lång

På hastig färd där malmfrosar rann

Längs vitterstråk gömda med skogsrå i hand

Man aldrig igen honom återfann

Ty till döden han vila i gygrornas land